Cláudia Bernhardt de Souza Pacheco,
Utdrag ur boken ABC i Analytisk trilogi – (Integral psykoanalys)
Som jag redan har nämnt i min bok Women on the Couch – An analysis of the Female Psychopathology (finns på engelska) får önskan om makt olika uttryck hos kvinnor och män. I de flesta fall intresserar sig männen för statussymboler, prestige och ekonomisk makt, allt som förknippas med megalomani (storhetsvansinne).
Kvinnorna är mera inriktade på kärlek och sexualitet, alltså relationer, och de utövar känslomässig och social kontroll. De är mer narcissister än megalomaner, vill säga mer benägna till självdyrkan genom sin kropp eller sina personliga attribut.
Mannen vill få betydelse genom sina ägodelar (pengar, egendomar) eller genom ett ämbete som han kan kontrollera samhället med (viktiga uppdrag, yrkesprestige osv). Kvinnan vill vara vacker, vill kunna kontrollera sin make, sin familj, barnen, vill vara beundrad för det hon är, för sin personlighet och inte så mycket för det hon äger eller åstadkommit. Detta betyder inte att mannen inte också lider av narcissism och kvinnan av megalomani.
Vi skulle kunna säga, att teomani är detsamma som egomani (egocentricitet). Både narcissistiska och megalomana personer är egocentriker, som endast ägnar sig åt sina personliga intressen. Den värld som vårt ego befinner sig i är mycket liten och fattig, och därför känner sig den egocentriska personen mycket otillfredsställd och olycklig utan att förstå varför, eftersom han har “allt” för att vara lycklig.
Tvärtom förhåller det sig med den person, som inriktar sig på allas bästa. Han blir mycket mer balanserad, eftersom det som är gott för alla är bra för helheten.
Man skulle kunna uttrycka det så att det goda, liksom Skaparen, är lika med oändligheten. En person som är ödmjuk, generös och intresserad av verkligheten ingår alltså i denna dimension av ändlös lycka, som framförallt upplevs av helgon, vetenskapsmän, konstnärer, barn och av dem som arbetar för ett ideal.
Observera att barn är lyckligare därför att de ännu inte har stelnat i fåfänga, egoism och social makt. De har ingen som helst makt och är friare. De har inte ingått i några pakter eller kompromisser med människor, institutioner eller maktsystem. De står helt enkelt öppna inför livsglädjen, utan den vuxnes illasinnade fantasier, som utnyttjar andra till sin egen fördel.
Denna 360 gradiga öppning mot livet garanterar oss kontakt med det transcendentala genom transmedvetandet eller transcendentalt medvetande, enligt vad Keppe skriver i sin bok Psicanálise Integral (Integral Psykoanalys).
En gång associerade en tonårig klient analysen med “ val” och med att “ minnas för att rätta till” . Hon tog mycket väl emot analysen och gjorde snabba framsteg.
Den korrumperade vuxne individen gör inga fler val, tillåter sig inte att minnas gamla fel. Han är som död inför livet, eftersom han har blivit trångsynt.
Den sjuke individen är alltid medelmåttig, tröttsam och charmlös. Hans psykiska liv är lika stort som hans ego, därför är han begränsad till sig själv och sina fantasier och stänger sig för det yttre universumet.
På motsatt sätt är det för den som accepterar kontakten med den yttre verkligheten. Genom sin medvetenhet (och sitt transmedvetande) är han intressant och rik, eftersom han återger den skönhet och mångfald som finns i universum. Det vi kallar inre universum är resultatet av kontakten mellan vårt medvetande och det yttre universumet (den materiella och andliga, den senare genom transmedvetandet).
Man kan likna det inre vid en spegel, som i sig själv är fattig. Det är en liten, enkel glasbit, men när den reflekterar skönheten hos ett objekt, kan den förstora skönheten i den. Människan är i sig själv mycket liten om hon inte reflekterar verklighetens rikt skiftande fasetter.
Den idé som många orientaliska filosofier och den humanistiska psykologin fört fram – den, att m änniskan i sitt inre har ett universum fullt av underbara ting – kan leda till att hennes f åfänga intensifieras, vilket kan medföra en inflation av egot (resultatet blir den megalomani som är karakteristisk för de mentalt sjuka).
Vi kan också pröva en annan analogi genom att jämföra människan med en förstärkare, som behöver ljud att förstärka, för utan ljud är den stum och gagnlös.
På samma sätt uppfyller människan sitt syfte genom att förstärka de aspekter av verkligheten som hon uppfattat med sitt medvetande, och utnyttjar dem för goda ändamål i livet (den goda, vackra och sanna handlingen).
Är det inte det som är vetenskapsmannens, filosofens, konstnärens och teologens uppgift? Att för andra varelser i skapelsen förstärka allt det förmånliga, som de genom sin intelligens uppfattat hos verkligheten.
Cláudia Bernhardt de Souza Pacheco, vice-president på ISAT – Det internationella sällskapet för Analytisk trilogi, psykoanalytiker och författare.
